Just nu känner jag att jag måste göra något jag verkligen engentligen inte vill... Hatar att bli allt för personlig här på bloggen men har helt enkelt ingen annanstans att vända mig...
Håller på att tappa förståndet helt pga av en tonårsdotter som helt enkelt inte vet hur man gör när man talar sanning....
Här toppas den första lögnen men ytterligare en lögn som ersätts av ytterligare en lögn som blir ytterligare en lögn... och ja ni fattar nog... En lögn blir minst 5 lögner i slutändan.. Nästan så hon själv till slut tror på lögnerna hon kommer med. Blir till slut svårt att skilja på lögn och verklighet.
Gått så långt att hon nu när en lögn äntligen blev avslöjad (har vetat hela tiden bara väntat på att hon skulle avslöja sig själv) blivit fråntagen rätten att åka med sin pojkvän och 2 kompisar till Öland över helgen som kommer...
Vilket resulterat i att jag nu i 3 dagars tid fått höra alla möjliga ursäkter och löften och frågor på hur hon ska kunna gottgöra mig så hon ändå ska få åka... Tårar, ursinne, ursäkter, fjäskande... allt har avlöst varandra i ett par dagar nu... Håller snart på att bli tokig!!!!!!!!!
Vet med mig att om jag ger mig och ändrar hennes straff (som hon vädjat om 3 miljoner ggr....) så straffar jag bara mig själv i långa loppet eftersom jag gjort det förrut och det bara slutat med att hon gått tillbaka till sitt gamla beteende och fortsatt ljuga och ha sig...
Någon gång måste det få ett slut!!! Sen är det visst absolut synd att hon inte får åka som hon nu längtat och att dom andra i gänget helt plötsligt får en dyrare resa.. Men det är inte mitt bekymmer...
Har redan från början när denna trip blev bestämd sagt till henne att det gäller att hon skärper sig annars får hon inte åka... Och vad hände??? Jo hon får inte åka...
Det är knappast jag som ska skämmas inför hennes vänner för att jag straffar henne.. utan hon som ska skämmas för att hon inte kan se till så att hon får följa med när det nu var bestämt... Hon kanske skulle tänkt till en extra gång innan hon misskötte sig??? ;)
Blir så trött, irriterad och allmänt uppgiven av allt detta.. Allt påverkar ju även mig och mitt eget liv... Vet att Mr B stöttar mig men vet också att i långa loppet så påverkar hennes beteende vårt förhållande.... Hoppas verkligen att jag nått fram till henne denna gången och att hon fattar själv att det inte fungerar att hålla på så här...
Älskar min dotter över allt annat (och det får hon höra varje dag) men det är tufft att ha helt eget ansvar och att hela tiden stå stark....
<3
Kommentera